NY BLOGG!
http://www.mikaelnovac.blogg.se
Kände att det va dags att byta ut denna. Hoppas ní(mina läsare) kommer följa mig till den andra bloggen då
denna kommer läggas ner helt och hållet. Tack för allt stöd hitills dock :)
Tills vidare, ja det är bara att skriva in adressen ovan och fortsätta vara en flitig läsare.
// m
Vakna gott folk!
men väljer att blunda. ignorans är en cancer vi alla måste bekämpa."
- Mikael Novac
Tyler
Folk ser mig som en klok, smart och värsta häftiga personen. Är min bild av mig själv fel eller är det bara människor överlag som är i behov av någon övermänniska? Någon som alltid finns där för dom, någon som glömmer bort sig själv helt och hållet och ägnar all tid i världen åt alla andra. Oavsett så är inte jag den personen. Jag är ett själviskt fyllo som bara bryr sig om sig själv. Känn er lurade era jävla offer, känn er lurade.
Tyler nickar med ett självbelåtet leende och flyger iväg.
Tills vidare, vi hörs.
// m
Empty sheets: A writers story
Jag vet bara att jag ser inget av det där. Inget alls. Jag tänker på mitt förflutna och ser något helt annat. Jag ser misärer, depressioner. Tunga, ensamma och vakna nätter. Droger, alkohol, våld och brott. Rättegångar, villkorlig dom i form av övervakning med föreskrift. Olyckliga förhållanden och många dessutom. Oseriösa försök till att känna tillfällig kärlek som jag i slutändan ändå sumpade genom otrohet eller något annat idiotiskt. Jag ser en familj som var bruten i tusen bitar. Jag ser död och jag ser förfall. Jag ser mig själv som 10 år då min hund som jag älskade mer än nåt annat på jorden gick bort. Jag ser kniven jag höll emot mitt hjärta och ville dö för att vara med henne. Jag ser mig själv som kämpar olycksamt för att inte vara honom. Ett alter ego som endast givit mig sår.
Jag ser svart, vitt och blanka papper som sakta fylls i av sig själv, utan att jag har någon som helst makt över vad det blir. Jag ser, hör, tänker och känner absolut ingenting. Jag är tom.
Tills vidare, döden är min vän och värsta fiende.
// m
Texas
Jag stod inför ett val för x antal år sen. Bli en del av samhället och bli ren. Ta tag i mitt liv helt enkelt. Det gjorde jag också. Texas hette min räddning, han va den finaste lilla människan jag någonsin hade sett. Hon, ja hon va hon med stort H. Vi skulle leva med varandra för resten av våra liv. Men vad jag tror alla redan har förstått, är att så blev det verkligen inte..
Han va inte min biologiska son och jag hade ingen som helst rätt när det väl tog slut och när det väl tog slut så ville hon inte veta av mig. I flera år nu har jag undrat varför hon va så grym och bara klippte banden, men idag vet jag. Även fast jag älskade det barnet som mitt eget och mest av hela världen så va det nog också det som va självaste problemet. Hon med stort H glömdes bort totalt i processen. Jag hade lagom kommit ut ifrån behandlingshemmet och jag visste inte alls hur man varken va en bra pappa eller en bra man för den delen. Pappa-grejen gick okej för jag gjorde allt för min Texas men att vara en man till en kvinna, det hade jag ingen aning om hur man va. Jag kunde faktiskt lika gärna ha skaffat mig en hund när det väl kommer till kritan.
Och om jag hade varit lika smart då som idag, så hade jag nog gjort det. Inte för att jag ångrar mitt val, men för att jag hade kunnat spara mig så mycket smärta och en väldigt stor förlust. Jag kommer aldrig få se mitt barn igen. Iallafall inte på samma sätt som då. Jag kommer aldrig få hålla om honom och säga;
- Va fin du är min son, jag älskar dig med hela mitt hjärta!
Näe, idag får jag se bilder av honom nån gång då och då ifrån hans moder. Jag vet att hon vill väl och att hon faktiskt innerst inne bryr sig, men jag kan inte låta bli att gråta varje gång och det känns bara krystat när jag väl får dom.
Texas är en del av mitt hjärta jag alltid kommer sakna, älska och önska för resten av mitt liv. Texas, min Texas. I mig lever du vidare som min son för alltid och jag tror att innerst inne att du minns mig även om det är ett förtryckt minne tack vare tiden utan mig. Men tro mig min älskade son, jag älskar dig!
Farväl...
Tills vidare, ehm.. jag har inget att tillägga.
// m
Det är Ni som är robotar.
Det är förvisso sant till en viss del, men jag skulle vilja benämna mig själv som kreativ snarare än som en drömmare. Jag skapar illusioner av verkligheter som kan bli sanna. Vad tror ni en religion är, eller en ideologi, ja politik överlag.
Jo en kreativ idé/tanke, eller som sagt, en illusion av en verklighet som sedan utvecklats till något som blivit sanning. Eller rättare sagt någons sanning som folk sedan tagit sig till. Tänk på vad det är för propaganda du matas med dagligen från alla olika håll. Skapa din egen sanning istället för att leva som en robot och slav under någon annans.
Tills vidare, kreativitet är Messias
// m
Ps. Kul att hela det här inlägget grundar i att jag låg och tänkte på hur sur jag blir när folk hatar, t.ex homosexuella. Vi är alla sexuella varelser och lever tack vare fortplantning. Kvoten hatet försöker styra genom krig och så vidare anser jag dock vara något sämre än som sagt exempelvis homosexualitet. Folk är fan ignoranta och sjukdomen är okunskap. Oh well now, det är waaay past my bedtime så vi hörs la. Ds.
Hank min vän!
Bakfylla, många vet inte vad en riktig bakfylla innebär. Speciellt inte som alkolist. Många har säkert erfarat en redig sådan men att vakna upp kallsvettig och inte kunna kliva ur sängen för du skakar så mycket och allt du kan tänka på är att få tag på en flaska rött eller en flaska whisky. I många år har jag gått runt och fått mina bakfyllor men aldrig så här. Kroppen krampar och det känns som om någon kniper åt runt varenda organ jag har i mig.
"Knack knack"
Jag går till dörren med små och osäkra steg, helst vill jag inte träffa någon nu. Men helvete vad glad jag blev när det va, låt oss kalla honom Hank, som stod där med en systembolagetpåse och gav mig den. Vad hitta jag då där i om inte en flaska rött. Ibland känns det verkligen som om Gud är på ens sida eller så är det bara som så att han vill ha död på en?!
Jag häller upp en stort glas rött och svepar första glaset direkt och redan efter bara några sekunder känner jag en stor tillfredställelse inom mig och jag slutar till och med skaka. Jag lutar mig tillbaka mot stolen och fortsätter skriva på någon halvdan dikt men lägger ner ganska snabbt för att hälla upp ett nytt glas. Detta glaset ska jag verkligen njuta av tänker jag och sveper givetvis hela det glaset också. Fattar tangenterna åter igen och låter inspirationen flöda;
Tre dagar, lätt trettio egentligen men tiden går så fort. Jag är så
medveten trots ändå så förd bakom ljuset in i det mörkaste av
de mörkaste hål. Jag vet, alla vet men det är ingen som gör något.
Inte ens jag. Det känns nästan som alla har gett upp hoppet om
en men framför allt vet jag att jag själv gjort det.
Gud vet, på tal om Gud. Är det inte konstigt att så fort man känner att det börjar lida mot sitt slut, att man genast börjar filosofera kring Gud? Man är nog jävligt liten och rädd ändå.
Tills vidare, this is just a drunken mans life.
God morgon!
Tills vidare, Ibland måste man bara pinka i vasken.
// m
Mr. Mikosevic
att se tiden är att se minnen och minnas varje sekund. Både fotografiskt likväl som ordagrant. Jag är en 9:a Jag skapar mitt eget universum varje dag. Igår var jag en 7:a. 6 timmar senare var jag en 9. Det gick fort för mig. Vi fanns innan den som ni kallar för Gud. Vi 9:or lever 569 miljarder år före er tidsmässigt till eran konstellation av vad tiden är. Ni är i vad vi kallar för "starten". Ni lever steget snabbare än stenen.
- Va? Frågar ni.
Ja alltså ni har ju bara tagit er till det stadiet där man nyss tagit sig utanför jorden under en livstid. Ni ökar sakta takten men ni är fortfarande så långt ifrån vad vi är. Vad JAG är.
Oj förlåt, ännu en gång så får ni en skjuts ut i det vildaste. Dessa små lurkarna dom är överallt. Ja, alltså det är dom som är dom små stjärnorna du ser på himlen. Dom är som lampor. Och när dom tänds så blir det en störning i tiden. Minnet fylls på för att kunna utvecklas. Ta det bara lugnt herrn, så ska du se att du är en 9:a snart.
Tills vidare, det är alltid lika kul. Puss!
// m
Tiden
Bara så ni vet så är det så här:
Det är som att hitta på en "hitta-på-maskin". Jag får folk att vilja vara kreativa. Jag är Messias. Vill du slå mig följe?
Jag vill dock endast bara skriva min poesi och mina short stories. Sen får ni göra vad ni vill.
Tills vidare, där du är, är också alla andra. Tiden är fin på det sättet.
allting är abstrakt. Till och med du!
// m
En dag i ditt liv
SYNOPSIS
ENDAGIDITTLIV
An original motion picture screenplay by
MIKAEL NOVAC
Syfte/Handling;
Människor är personligheter i form av olika karaktärer.
Denna film är tänkt att skildra människors olika sätt att se på vad som är galenskap och vad som är normalt. Vem är det som bestämmer att det är just så som det är och varför är det inte på ett annorlunda sätt? Koder som står innanför varje text som någonsin är skriven. Konspirationsteori på högre nivå. Aldrig har du skådat denna klockrena komedi om människor i vardagliga livet som vi lever.
Klipp - Oj vad hände, vi såg ju på film just nu. Plinkppllkunk. - Tror ni dom märkte något? Klipp - HALLÅ??????? Klipp - Egentligen är det bara detta en skön liten short story och endast bara nånting jag vill berätta.
Tills vidare, ha en fortsatt trevlig kväll med vad ni nu än gör.
// m
Målgrupp;
Jag vänder mig till berörda parter dvs. folk som söker efter något här i livet och undrar just kring livsåskådande frågor som tas upp. Men om man skall ringa in en speciell åldersgrupp så rör det väl sig om en ålder från 15-40 år. Dock skall även både yngre och även äldre kunna se filmen och finna den intressant och givande.
Avrundning;
Filmens längd hade jag tänkt mig en drygt 10-15 minuter, högst 20 minuter. Den skall börja med en slags introduktion av temat på filmen dvs. filosofi och livsbejakande frågor. Man ser alltså inte att DU sitter på mentalsjukhus först, för att göra din karaktär trovärdig. Filmen slutar dock med att man får se att du sitter på mentalsjukhus och det är då allting vänder gentemot din trovärdighet.
Tills vidare, ha en riktigt bra kväll faktiskt vad ni nu än gör.
// m
A Poets Curse
Alla poeter, filosofer, ja alla kreativa människor av alla slag lider av denna förbannelse. Vad är det då? Den enkla förklaringen är att efter en tids kreativitet så är man så slut inombords för man har använt upp all energi och kraft till sitt skapande att man tillslut bara stänger av totalt och orkar ingenting. Vet inte om det här är ett fenomen som bara jag känner av faktiskt men det tvivlar jag på. Jag är i en sån period just nu där jag känner mig helt tom och bara vill vara. Ägna mig åt att titta på film och bara ta det allmänt lugnt. Inte träffa människor, inte skapa eller skriva. Ingenting alls.
Folk som är omkring mig, snälla ta det inte på fel sätt. "it's not you, it's me". Och ni som känner mig vet att jag alltid varit så här. En ensamvarg som behöver få fly undan allt en tid och ladda upp batterierna. Det så det fungerar bara. Vill jag ha det på något annat sätt? Förmodligen inte för jag behöver det här känns det som. Få ensamtid med mig själv och mitt jag och alla mina andra personligheter. Tid att styra upp mig själv. Tid där jag ägnar mitt liv åt ingenting speciellt.
Aja, nog om detta. Ska återgå till mitt filmtittande. Kommer dock återkomma till en mer grundlig analys om just "A poets curse" för i mina öron är det väldigt intressant och jag tror många andra tycker som så också. För övrigt så kan jag ju snabbt bara säga att föregående inlägg handlar lite om "a poets curse" också. Där får ni lite mer kött på benen angående hur jag mår och känner just nu. Men som sagt, jag kommer återkomma med detta vid ett annat tillfälle.
Tills vidare, hang in there people!
// m
Ehm, "buhuu, buhuu".
Rullgardinen är nerdragen och dom vanliga gardinerna är ihopdragna så det är alldeles svart som natten.Inga lysen bara mörker. Jag sätter mig i min fotölj framför datorn och skriver. Det vita digitala pappret är tomt precis som jag inombords. Jag tar några tunga andetag och börjar skriva, men allt som kommer upp i mitt huvud är kärlek. Sex bokstäver med en innebörd som de flesta filosoferar dagligen om. Kan man som plågad författare och poet verkligen beskriva ordet kärlek när man i själva verket hatar sig själv. Låt oss vända på det hela. Kan man som lycklig musiker verkligen kunna spela blues? Hur ärligt är man egentligen mot andra, om inte annat mot sig själv? Jag är egentligen bara en vilsen pojke fast i en vuxens alkoliserade kropp i en stor värld full av lögner och svek. Vad gör man åt det då? Ingenting. Finns det något att göra? Det är ett val man gör hade min pappa sagt åt mig. För snart fem år sen lärde jag honom om ett tankesystem som har fokus på att allting som kretsar kring en är olika val man gör här i livet. Men som alla vet så är också råd ifrån andra alltid lättare att följa än sina egna. Nu när jag sitter här och raderna blir fler och fler så inser jag plötsligt att det jag sysslar med dagligen har ingen som helst betydelse. Jag har gjort mitt val. Jag kommer dö innan jag är 50 år, alkoliserad, nerknarkad och djupt depressiv. Jag har valt en långsam död.
- Varför? Frågar ni kanske.
Det frågar jag mig själv också varje dag, tro mig. Jag vet bara att jag gav upp för många år sen och dom resterande åren går jag i princip på autopilot. Förmodligen därför jag känner denna tomhet. Nästan som om att jag inte lever alls. Levande död. Min kropp känns inte riktigt som min egen och när jag ser mig själv i spegeln så ser jag någon annan. Vem är jag? Är jag verkligen honom jag ser? Är jag ämnad att leva detta liv precis så som jag gör eller finns det något bättre för just mig där ute? Och om det nu gör det, varför är jag inte där och försöker få det jag kanske är ämnad till att ha? Eller är det faktiskt som så att själva resan dit är viktigare än själva resultatet? När jag tänker som det sista jag skrev så får jag genast en lugn känsla som sveper genom min kropp likt en skön sommarbris i solens gassande hetta. Jag väljer att tro på detta för att inte falla ihop totalt. Jag gör ett val, ett litet val som förändrar allt. Allting är psykologiskt i slutändan oavsett.
Tills vidare, gör ditt val du också och slå dig fri ifrån ondo. Shit vilken skitsnackare jag är.
// m
Vardagsfilosofi?!
Jag har alltid förundrats över universums existens. Vår, mänsklighetens existens. Det finns både teodala teorier i form av en Gud. Sen finns de dom vetenskapliga teorierna som handlar om den så kallade Big Bang. Först och främst så vill jag erkänna att jag har en tro på något gudomligt, men inte i form av en gud. Laplace sa en gång:
- Jag är inte i behov av den hypotesen.
Jag vet jag har sagt det förut men låt oss nu istället spinna vidare på det här konceptet och se vart det leder oss. Så alltså, för att återgå till den teodala teorin som säger att Gud skapade universum, Gud är allsmäktig. När jag använder mig av min realism och kanske framför allt min cynism, så märker jag direkt tvekan i denna teori eller snarare kanske att man ska kalla det för 'tro' för det är ändå religion som vi pratar om. Och när jag övergår till den vetenskapliga teorin angående 'Big Bang' som handlar om en stor explosion av diverse materia och gaser som sen bildade vintergatan och dom olika planeterna och därav sen så har den så kallade evolutionen tagit vid och skapat liv. Vänta, där måste jag genast fråga mig själv och givetvis er, vad fanns egentligen innan denna kärna som exploderade och skapade vårt solsystem?
- Är vi bara en vetenskaplig händelse som blivit till av miljoner års utvecklan?
Vad fanns egentligen innan explosionen? Svart tomrum? Då helt plötsligt kan jag genast inte låta bli att återgå till den teologiska teorin där det faktiskt var en Gud som skapade allt. Men samtidigt så motsäger jag ju mig själv då för jag vet ju att utveckling sker dagligen. Och hur jag vet det utan att lyssna på andra är ju väldigt enkelt genom att bara se på sig själv. Min hjärnkapacitet är möjligtvis begränsad men jag är ju fortfarande inte ens i närheten av att ha nått den. Med andra ord så utvecklas jag dagligen. Likaså när jag tränar min kropp så utvecklas den och blir starkare. Så hur kom vi till egentligen? Vad satte igång vår existens? Går det att återskapa en ny värld med hjälp av någon form av nytt Big Bang. Lutar vår existens till yttligare en supernova som i sin tur leder till en ny värld, med nytt liv?
Frågorna är många och egentligen helt ovidkommande. Varför engagera sig i dessa existensiella frågor? Dessa frågor är något människan har frågat sig själva sen begynnelsen skulle jag tro - "Varför är jag här och vad är meningen med det?". Personligen kan jag inte låta bli att frodas i tankarna kring det men när jag väl börjar fundera så blir jag bara ledsen och deprimerad. Allt är en lögn, baksidan ljuger och framsidan pratar om vetenskap och Gud.
En QP Cheese & CO. skulle sitta fint just nu...
Tills vidare, think outside the box for a change.
// m
The End: The Misson.
Ska bli kul och se om ni alla förstår vad jag pratar om. Människor är ju överlag rätt korkade.
Förlåt, novac kom förbi och va kaxig. Det var alltså inte jag som skrev. Jag tycker ni är
klockrena! Så låt oss fortsätta en annan dag med en annan historia. För detta var historian
om The Misson.
Tills vidare, Tankar är verklighet! Och läser ni nu detta inlägg så vet ni likväl som jag att det
är både början och avslutet på "The Misson". Om ni är "första-gångs-läsare" så ber jag
er vänligen att börja läsa första inlägget av "The Misson". På återseende!
// m
