"Jag sörjer. Inte för dom som redan är döda utan för dom som lever
men väljer att blunda. ignorans är en cancer vi alla måste bekämpa."
                                                                                  - Mikael Novac

Tom, alldeles tom. Bara ett skal. Vissa dagar är det till och med svårt att upprätthålla fasaden man kämpar så hårt med att ha. Leendet är falskt och skratten är mer som ett flin. Man går igenom korridoren och från varje rum hörs det olika sorters musik. Alla lever i sin bubbla på sitt rum. Varje rum är låst och de flesta sitter där i sin ensamhet och gör sin grej. Vad nu än det är för något. Jag kommer längst bort i korridoren. Nummer 83. Det är rummet till vänster och det är mitt rum, min bubbla. Jag låser upp och kliver in i mörkret. Egentligen är det dag men när man väl kliver in i mitt rum så har man svårt att veta om det är dag eller natt.
         Rullgardinen är nerdragen och dom vanliga gardinerna är ihopdragna så det är alldeles svart som natten.Inga lysen bara mörker. Jag sätter mig i min fotölj framför datorn och skriver. Det vita digitala pappret är tomt precis som jag inombords. Jag tar några tunga andetag och börjar skriva, men allt som kommer upp i mitt huvud är kärlek. Sex bokstäver med en innebörd som de flesta filosoferar dagligen om. Kan man som plågad författare och poet verkligen beskriva ordet kärlek när man i själva verket hatar sig själv. Låt oss vända på det hela. Kan man som lycklig musiker verkligen kunna spela blues? Hur ärligt är man egentligen mot andra, om inte annat mot sig själv? Jag är egentligen bara en vilsen pojke fast i en vuxens alkoliserade kropp i en stor värld full av lögner och svek. Vad gör man åt det då? Ingenting. Finns det något att göra? Det är ett val man gör hade min pappa sagt åt mig. För snart fem år sen lärde jag honom om ett tankesystem som har fokus på att allting som kretsar kring en är olika val man gör här i livet. Men som alla vet så är också råd ifrån andra alltid lättare att följa än sina egna. Nu när jag sitter här och raderna blir fler och fler så inser jag plötsligt att det jag sysslar med dagligen har ingen som helst betydelse. Jag har gjort mitt val. Jag kommer dö innan jag är 50 år, alkoliserad, nerknarkad och djupt depressiv. Jag har valt en långsam död.
         - Varför? Frågar ni kanske.
Det frågar jag mig själv också varje dag, tro mig. Jag vet bara att jag gav upp för många år sen och dom resterande åren går jag i princip på autopilot. Förmodligen därför jag känner denna tomhet. Nästan som om att jag inte lever alls. Levande död. Min kropp känns inte riktigt som min egen och när jag ser mig själv i spegeln så ser jag någon annan. Vem är jag? Är jag verkligen honom jag ser? Är jag ämnad att leva detta liv precis så som jag gör eller finns det något bättre för just mig där ute? Och om det nu gör det, varför är jag inte där och försöker få det jag kanske är ämnad till att ha? Eller är det faktiskt som så att själva resan dit är viktigare än själva resultatet? När jag tänker som det sista jag skrev så får jag genast en lugn känsla som sveper genom min kropp likt en skön sommarbris i solens gassande hetta. Jag väljer att tro på detta för att inte falla ihop totalt. Jag gör ett val, ett litet val som förändrar allt. Allting är psykologiskt i slutändan oavsett.


Tills vidare, gör ditt val du också och slå dig fri ifrån ondo. Shit vilken skitsnackare jag är.

// m