Folk, folk lever på idyller. Illusioner av en verklighet som är präglad av ett samhälle där allting handlar om pengar och karriär. Ett hat emot friheten som en individ behöver för att fullhjärtat kunna vara sig själv. Kapitalismen är vår fiende mot vår frihet, mot vår kärlek. Varför är det så? Hur kommer det sig att vi inte vågar känna och älska oss själva och andra för den delen? Varför denna girighet?
             Jag stod inför ett val för x antal år sen. Bli en del av samhället och bli ren. Ta tag i mitt liv helt enkelt. Det gjorde jag också. Texas hette min räddning, han va den finaste lilla människan jag någonsin hade sett. Hon, ja hon va hon med stort H. Vi skulle leva med varandra för resten av våra liv. Men vad jag tror alla redan har förstått, är att så blev det verkligen inte..

             Han va inte min biologiska son och jag hade ingen som helst rätt när det väl tog slut och när det väl tog slut så ville hon inte veta av mig. I flera år nu har jag undrat varför hon va så grym och bara klippte banden, men idag vet jag. Även fast jag älskade det barnet som mitt eget och mest av hela världen så va det nog också det som va självaste problemet. Hon med stort H glömdes bort totalt i processen. Jag hade lagom kommit ut ifrån behandlingshemmet och jag visste inte alls hur man varken va en bra pappa eller en bra man för den delen. Pappa-grejen gick okej för jag gjorde allt för min Texas men att vara en man till en kvinna, det hade jag ingen aning om hur man va. Jag kunde faktiskt lika gärna ha skaffat mig en hund när det väl kommer till kritan.
              Och om jag hade varit lika smart då som idag, så hade jag nog gjort det. Inte för att jag ångrar mitt val, men för att jag hade kunnat spara mig så mycket smärta och en väldigt stor förlust. Jag kommer aldrig få se mitt barn igen. Iallafall inte på samma sätt som då. Jag kommer aldrig få hålla om honom och säga;
               - Va fin du är min son, jag älskar dig med hela mitt hjärta!
Näe, idag får jag se bilder av honom nån gång då och då ifrån hans moder. Jag vet att hon vill väl och att hon faktiskt innerst inne bryr sig, men jag kan inte låta bli att gråta varje gång och det känns bara krystat när jag väl får dom.

              Texas är en del av mitt hjärta jag alltid kommer sakna, älska och önska för resten av mitt liv. Texas, min Texas. I mig lever du vidare som min son för alltid och jag tror att innerst inne att du minns mig även om det är ett förtryckt minne tack vare tiden utan mig. Men tro mig min älskade son, jag älskar dig!

              Farväl...


Tills vidare, ehm.. jag har inget att tillägga.

// m