"Jag sörjer. Inte för dom som redan är döda utan för dom som lever
men väljer att blunda. ignorans är en cancer vi alla måste bekämpa."
                                                                                  - Mikael Novac

Bara för att jag är ödmjuk så är jag ingen superhjälte. Näe, jag är bara ett fyllo. Visst jag bryr mig om människor och ser att någonting är fel här i världen men inte fan gör det mig till någon superhjälte, bara mänsklig. Om du frågar mig så är det rätt omänskligt egentligen. Ja, att bry sig om människor. Folk hatar så mycket nu för tiden så det känns mer mänskligt att vara ond snarare än god.

        Folk ser mig som en klok, smart och värsta häftiga personen. Är min bild av mig själv fel eller är det bara människor överlag som är i behov av någon övermänniska? Någon som alltid finns där för dom, någon som glömmer bort sig själv helt och hållet och ägnar all tid i världen åt alla andra. Oavsett så är inte jag den personen. Jag är ett själviskt fyllo som bara bryr sig om sig själv. Känn er lurade era jävla offer, känn er lurade.

        Tyler nickar med ett självbelåtet leende och flyger iväg.


Tills vidare, vi hörs.

// m

Många tänker sig en framtid och ser olika saker, oftast är den ljus och dom ser fram emot den. Vissa utbildar sig till läkare, vissa till poliser, vissa till ingenjörer och advokater. Oavsett vad det är dom ser sig själva jobba med så är den framtiden välbetald och ljus. Ja, det kan till och med vara som så att dom ser sig själva jobba på en bensinmack vad vet jag. Det är inte det som är poängen.

         Jag vet bara att jag ser inget av det där. Inget alls. Jag tänker på mitt förflutna och ser något helt annat. Jag ser misärer, depressioner. Tunga, ensamma och vakna nätter. Droger, alkohol, våld och brott. Rättegångar, villkorlig dom i form av övervakning med föreskrift. Olyckliga förhållanden och många dessutom. Oseriösa försök till att känna tillfällig kärlek som jag i slutändan ändå sumpade genom otrohet eller något annat idiotiskt. Jag ser en familj som var bruten i tusen bitar. Jag ser död och jag ser förfall. Jag ser mig själv som 10 år då min hund som jag älskade mer än nåt annat på jorden gick bort. Jag ser kniven jag höll emot mitt hjärta och ville dö för att vara med henne. Jag ser mig själv som kämpar olycksamt för att inte vara honom. Ett alter ego som endast givit mig sår.

        Jag ser svart, vitt och blanka papper som sakta fylls i av sig själv, utan att jag har någon som helst makt över vad det blir. Jag ser, hör, tänker och känner absolut ingenting. Jag är tom.


Tills vidare, döden är min vän och värsta fiende.

// m