Alla poeter, filosofer, ja alla kreativa människor av alla slag lider av denna förbannelse. Vad är det då? Den enkla förklaringen är att efter en tids kreativitet så är man så slut inombords för man har använt upp all energi och kraft till sitt skapande att man tillslut bara stänger av totalt och orkar ingenting. Vet inte om det här är ett fenomen som bara jag känner av faktiskt men det tvivlar jag på. Jag är i en sån period just nu där jag känner mig helt tom och bara vill vara. Ägna mig åt att titta på film och bara ta det allmänt lugnt. Inte träffa människor, inte skapa eller skriva. Ingenting alls.

         Folk som är omkring mig, snälla ta det inte på fel sätt. "it's not you, it's me". Och ni som känner mig vet att jag alltid varit så här. En ensamvarg som behöver få fly undan allt en tid och ladda upp batterierna. Det så det fungerar bara. Vill jag ha det på något annat sätt? Förmodligen inte för jag behöver det här känns det som. Få ensamtid med mig själv och mitt jag och alla mina andra personligheter. Tid att styra upp mig själv. Tid där jag ägnar mitt liv åt ingenting speciellt.

Aja, nog om detta. Ska återgå till mitt filmtittande. Kommer dock återkomma till en mer grundlig analys om just  "A poets curse" för i mina öron är det väldigt intressant och jag tror många andra tycker som så också. För övrigt så kan jag ju snabbt bara säga att föregående inlägg handlar lite om "a poets curse" också. Där får ni lite mer kött på benen angående hur jag mår och känner just nu. Men som sagt, jag kommer återkomma med detta vid ett annat tillfälle.

Tills vidare, hang in there people!

// m